Farmor, kära farmor.

Det var ett tag sedan vi sågs.
Snart kanske aldrig mer.
Jag vill inte tänka så, men sanningen måste finnas i mitt bakhuvud - så att jag är beredd.
Vad har hänt?
Vad har du gjort?
Eller jag vänder mig till världen:
Vad har hon gjort för att förtjäna det?

Hon har varit så stark, men så svag.
Så svag för mänskligheten. Men bry dig inte! Farmor, lilla, det gör ingenting.
Varför fettsuga dig vid extrem smalhet? Varför röka när du vet att det är farligt?
Varför dricka morotsjuice en hel sommar när du redan är solbränd?
Farmor, vi älskar dig ändå!

Men varför såg du inte?

Farmor, när är det slut? När ska du sluta plågas? Vill du leva?
Jag vill att du ska leva, farmor.
Du är den snällaste, kan inte göra en fluga förnär.
Men varför just du? Varför ingen annan? Varför inte en elak människa?
Du kanske inte uppskattade livet tillräckligt för att det skulle uppskatta dig tillbaka, vad vet jag.
Men du lever, jag lever - men varför aldrig tillsammans?

Jag vill inte se dig, farmor. Det torterar mig att se din magra kropp tyna bort.
Och de som kallas experter vet inte ens varför du har så extremt ont. Vad är det för fel på dem?
Jag klarar inte av det.
Bingolotto... och Majas alfabet.
Jag saknar det farmor. Jag saknar dina köttbullar.
Jag vill vara 4 år igen. Jag vill lura dig att jag kan läsa, fast jag inte kan.
Jag vill äta köttbullar tills jag spyr. Jag vill vara hos dig, även om det kan vara tråkigt.
Men jag vill vara hos dig. Jag vill inte att det ska hända.
Men jag blir äldre, och du med.
Jag inser det nu.

Mina kompisars mor-/farföräldrar har dött, men jag har aldrig tänkt att mina ska göra det.
Och du står först på tur. Inte ens 70 år gammal.
Eller hur kan jag säga så? Det vet jag inte. Du kanske inte dör förrän om 20 år.
Men som det ser ut nu, så sörjer jag redan.

Jag älskar dig farmor, kära farmor!