Så var klockan 10.05.

Vi ska åka hemifrån halv tre ungefär. Jag känner mig vemodig, vemodig och... vemodig. Jag är för rädd för sådana här situationer. Det finns tusen saker som kan hända. Som inte är bra... Men om jag tänker så - vad för liv kommer jag ha då? Bra fråga. Ett uselt jävla tråk liv. Och inget mindre.

Idag skulle L komma och hälsa på i ungefär 30 minuter eller något, så att vi kan säga HejDå, eller som vi uttrycker det - ViSes! Det är liksom skillnad. Det är inget Adjö eller något - det är bara att jag ska vara borta i 12 dagar (Jag träffar honom idag, onsdag - minus onsdag, och han träffar mig på Landvetter när jag kommer hem - minus en onsdag till = 12 dagar). Men vad skulle kunna hända? Inget egentligen.

Jag tycker verkligen synd om mig själv - alla som har ljugit för mig tidigare har verkligen sabbat mitt liv. Jag litar inte på någon tack vare det. Och det är det som gör att denna resan blir svår att njuta av - jag vet inte vad som händer hemma. Inte för att jag inte litar på världen bästa kille, men jag har trott att någon tidigare har varit det också men det har visat sig vara helt fel.

Nej, nu får jag ge mig - det är väl klart att han aldrig skulle göra så mot mig. Och jag skulle för mitt liv inte göra NÅGONTING mot honom heller för den delen.

Jag har packat alla mina grejer.